En ynnest att stilla bedja om

Det kan gå så fort.
Men jag ler inombords och just nu är ingenting särskilt tungt.

När tanken är densamma när man somnar som när man vaknar...ja. Då kanske det sker.

Iskall inuti

Hur kan någon göra så ont med så små medel?
Förbannade känslor. Önskar du förstod. Eller någon.

Who could it be at this time?

Det finns en trend bland de mer pretentiösa i kompisledet som säger att bloggandet är av ondo. Därmed sällar de sig till underbara elitister som CRB, och vi älskar ju CRB lika mycket som CRB älskar TTA (dvs. på ett mycket sexuellt sätt). Därför, och av många andra orsaker, har jag inte skrivit något på länge. Det är inte så många utav er som läser detta.
Dramatiken saknas i livet, eller...den finns där men är av småaktig karaktär. Dagarna går, jag har blivit ett år äldre sen senast, hunnit ge upp hoppet om kärleken för ett halvår framöver åtminstone, insett att jag kommer gå under om jag arbetar längre hos "Snygg & Trygg INC.".
Datorn är nu min, betalade av min andra och sista avbetalning idag samt gjorde slut på förstärkarskulden. Det som nu återstår i skuldväg är CSN, och de tar man inte i en handvändning. Dessutom lutar det åt studier till våren, dvs mer CSN-skulder. Dödlig attraktion det där.
Djungeltrumman säger ingenting den heller. Det finns inga rykten på stan som spår någon direkt ljusning, annat än den stundande Svart Oktober med tillhörande minnesluckor.

Dagens, veckans och årets skiva är "Glasvegas" med Glasvegas.

Long time, no see (nutidskommentarer)

Nu har jag flyttat. Har bredband igen efter distinkta problem med min leverantör. Inte får man mycket ersättning heller. Men men, nätet fungerar iaf. Blir ingen skola i höst. VI får se vad det blir av fettot. Musikblogg uppe.

Det finns saker man inte kan, vågar eller vill skriva. Jag mår....förvånansvärt bra. Det känns som om vissa saker kommer ordna sig.

Två fina bilder idag som säger i stort sett allt om vår vackra värld.


Den första kräver ingen kommentar...













...den andra...tja, vi har länge hävdat att Riesen etc. har mycket ariska reklamfilmer. ICA gav oss just mer vatten på kvarnen. Enjoy.

I have gone to meet the one I love

Det som kan krossa mig fullständigt med John Ajvide Lindqvists skrivande är inte skräcktemat, det övernaturliga. Det handlar om det okända, det vi är rädda skall ske, förlusten av våra nära och kära.
Sommaren innan Angelica försvann läste jag "Hanteringen av odöda". Beskrivningen av hur ståuppkomikern (som jag givetvis glömt namnet på) får beskedet att hans hustru förolyckats - den enorma tomheten, sorgen...det grep tag, det kändes. Jag tyckte inte det var en helgjuten bok, men den var bra. Mer mänsklig, eller så. Jag tänkte lite på Jurtjyrkogården. Men mest på saknaden, hur man önskat saker ogjorde, att kunna styra över liv och död.
När Angelica så försvann fick jag känna på det där på riktigt. Ovisshet. En sådan enorm rädsla, oro, när varje sekund är dyrbar men en evighet. Varje stund de där sista nio timmarna var outhärdlig rädsla, som jag bara kunde dela med några få. Jag kan inte ens beskriva det, kan inte börja. Det går inte. Det är som att konstant falla, ingenting fungerar. Illamåendet, rädslan, behovet att gråta och vara samlad samtidigt.
När jag nu läser en av hans noveller, där en havande hustru väntar på att hennes make ska komma hem från havet och tvingas ringa 112...då är vi där igen. Jag känner igen känslan. Jag slås av att saker hade varit så mycket annorlunda om något hade hänt henne. Om hon inte svikit, struntat fullständigt i allt som var vi - om hon...
Det hade varit annorlunda. Som de säger i Extras: hans fru dog, du kan inte slåss mot det. Aldrig.
Men nu är det inte så.
Men jag tror den här känslan är viktig. Insikten om att jag var så orolig för någon. Ända tills den stund det var helt slut älskade jag henne, utan tvivel. Och det, mina få få läsare, är viktigt.

Ajvide förlorade sin far. Havet tog honom. Man ser hur han hanterar det i alla dessa skildringar av oroliga människor, saknaden, det omöjliga att de kommer åter.
Nej, hon dog inte. Men hon kommer heller aldrig åter. Så är det, så ska det vara. Men hur bitter jag än är eller blir över henne måste jag inte glömma den där känslan, uppgivenheten, maktlösheten.

För jag kan älska, urskiljningslöst. Frågan är om någon av er kan det. Och om någon någonsin kommer vara värd den typen av kärlek igen.

My Teenage Stride

Så bra, så fula! Utom han med mustaschen. Dagen efter var den borta!

Vi kommer att dö

Varje box innehåller en (1!) linskopp. En. Era. Jävla. Idioter!

Hm

Hoppas det inte är arrangörerna av den där Underjordsfesten vi var på bara...

Mamma!

Mor bär min pin och jag är mäkta stolt! Löv!

Hot lips

Trots ekonomiska tillkortakommanden gick jag ut i lördags. Jag behövde det. Vi såg Pacific. Bra. Ikväll blev det Kellys och Flame. Fint. Jag har nog världens bästa vänner. De hjälper mig att glömma, och inse att jag har ett värde. På väg hem. Nils har bokat lokal för festen i sommar. Känns fint. Snart sömn...

Maddening shroud

"Don't know where we're going!"












Aldrig tidigare har det varit lika sant.
Allting är lite klarare, tankarna inte lika mörka, inget gör sådär ont som det kunde göra. Det är inte borta helt och hållet. Så enkelt kommer jag inte undan. Motgångarna känns. Men de krossar inte på samma sätt, jag reser mig snabbare och snabbare. Ibland behöver jag inte resa mig alls, för att jag aldrig föll. Bara stapplade.

Vad som sker det närmaste halvåret är förnyelse. Något nytt under solen för någon som mig. Vad som skett är nytt det med, på så många sätt. Sådant jag aldrig haft börjar ske. Det gör det inte så mycket enklare, men självkänslan stärks. Vissa dagar är jag inte vatten värd. Andra finner jag någons läppar mot mina. Jag hoppas på mer av det sistnämnda, även om känslan efteråt kan närma sig det första. Kvinnor. Jag förstår er inte riktigt, men det är nog likadant när ni ska försöka ta er in i min skalle. Därinne är det snurrigt, mestadels.
Romantikerna kanske är döende, men vi är inte rädda. Inte för en sekund. Inte för kärleken, att känna, oavsett hur dåligt det har varit eller kan komma att bli. Vi är inte brända barn. Vi är pyromaner, evigt stirrande på elden med tårar i ögonen tills vi inte kan se längre.

Hur jävlig världen än ter sig tror jag lite lite på mig själv. På riktigt. Inte något slags korttidspepp på grund av imbalanserat sinnelag och eufori. Nej...jag är bra. Nu. Kanske har jag alltid varit det. Kanske kan jag bli det.
Så ingen behöver tända några eldar för att jag ska hitta. Ögonbindeln sitter på plats, men stjärnorna är varma och ligger mitt för. Att famla i mörker har aldrig varit mer angenämnt.

Och du. Du. Jag hoppas jag finner dina händer där någonstans.




" äntligen har jag hittat orden
och jag hittar dina händer
under bordet
vi hinner bli något stort än
växa några meter
innan sommaren
blir oktober... "

Exit

Fem timmar senare är allt öde. Men kul var det! Hann med en massa fint innan störningsjouren kom. Hm. Hoppas de inte är lika hard ass i Kortedala. Äh, skit samma. Det var grymt trevligt iaf!

Frukost

Alec gör frukost halv nio på morgonen. En lördag. OMG!

Till Martin

Min bror i allt utom blod fyllde 25 i höstas. Han ska få den här imorgon. Jag har ingen titel färdig. Funderar på "Hålla hand".

Tak och sol

Fint igår. Laddad som fan för helgen. Det här blir kanon. Och Karate.

in the cold I'm standing

Fy satan. Upp och nergångarna fortsätter hagla över mig.

De dåliga nyheterna är att jag är "bônnförkyld" (dvs förkyld in till märgen, botten, inte som en bonde) och att min fyra månaders gamla platt-tv bestämt sig för att inte ta emot HD-signaler längre. Stor jävla mening med den nu. Ja, jag har garanti. Men reklamera suger, och vad fan ska jag göra under tiden medan alla coola kids i staden lirar GTA4?

De goda nyheterna är att jag har fri tillgång till min nya lägenhet efter lite grovstädning, en månad innan kontraktet börjar gälla. Skönt. Dessutom blev inte besiktningsresultatet så blodigt som jag räknat med - att slipa om golvet i gästrummet och fixa lite väggar kommer kosta runt 1800 totalt istället för 4000 som det snackades om först. Orkar inte ens bråka med Hyresgästföreningen nu. Eller tillsammans med, menar jag nog.
God nyhet nummer 2; snart är det fest och Martin & Emma kommer ner från Sthlm! Det börjar dessutom bli varmt ute, så om en vecka kanske jag också kan njuta av vädret. Skitförkylning...

En annan som står ute i kylan, så att säga, är Lars på Blenda här i GBG. Han driver en skivbutik på Andra Långgatan, vilket inte är det lättaste år 2008. Han har den goda smaken att ta in vinyl från alla möjliga genrer, ordna dj-kurser och med sin blotta närvaro mota bort skivdöden en stund till. Dessvärre tycks det vara som så att han snart ämnar lägga ner verksamheten. Den dagen blir sorgen total.
För att få insikt, läs hans blogg: http://www.blendalars.blogspot.com/

Idag ska jag nog stötta honom, om så bara med en liten tolva...

Suck

Detta skulle kunna vara det mest imbecilla jag någonsin gjort för det här skitföretaget...alla bågar ska märkas om, i stort sett. Skickar de ordentliga listor eller labels som iaf håller att ta i? Nej. De skickar en enda rulle med jag vet inte hur många bågar från blandade märken. Bara att sortera dem tog halva dagen. Nu ska jag hitta bågarna. Hurra.

Musa

Det här kan vara det deppigaste jag sett sedan Babel. Men det är fan så inspirerande. Jag undrar bara varför det ekar så bekant...det omöjliga. Är det sådan kärlek kommer bli för oss alla?

Lighten up these midnight skies...

Till Emma, älskade syster. "little bit (nothing special)"

Go get her, go get her...

Allting känns lite ödsligt (rain your kisses down upon me)

I fjärran

Det finns saker jag borde göra, men inget har någonsin känts mindre viktigt. Jag tittar ut och ser snön falla, det är natten till långfredagen. Jag vill skapa något precis nu. Visa något som är jag. Visa Henne. Så jag ler inombords, släcker ljuset och flyr allting. För det jag har att ge är inget hon vill ha. På något vis gör det inte ont. Det känns, mitt i allting som fortfarande är ohyggligt svårt, som att en och annan därute förstår mig. Eller brottstycken. Fragmenten av sanning i mina lögner.

Sunday

Vi var sjukt bakis idag. Men vi var många. Vi står ensamma tillsammans dagar som dessa. Tack, söta Louise, för igår. Nu är det två veckors plugg som gäller. Och kanske tid att börja planera en flytt? På torsdag får jag träffa Helena igen. Det känns konstigt att det gått så lång tid. Hon betyder mycket. Jag vet inte hur jag kommer reagera, men det löser sig. Nu sömn. Kram

Finn ett stort jävla fel

Haha! Leve billiga glas!

Island on the coast!

För helvete så bra de var! Förbandet Cave Singers bör kollas upp med. Jaja, nu blir det bilder. Skäggmiffon forever!

Under the billboard

Vi hittade en soffa vid början av Kjellmansgatan. Den var fin, precis som Louise. Bra kväll igår. Mysko men bra. Kellys har blivit lesbiskt. Igen.

Vila

Jag tar en paus från kommunikationsbehovet. Det bär frukt. Jag har börjat skriva på en ny berättelse, en som antagligen kommer bli väldigt kort. Desto bättre, kanske man kan avsluta något i den här världen.
Skrev tre diktanalyser, och inte dåliga på något vi tycktes det mig, på två timmar ikväll. Behovet att logga in finns där, men jag klarar mig ganska bra. Måste kunna klara mig utan, på många sätt.
Framförallt känner jag att jag börjar bli en belastning, att jag frågar för mycket, går för fort fram, bränner broar varhelst jag ser dem. Så jag har dragit ur kontakten för en stund.

Jag har inget att ge mamma när hon fyller 60. Bara glad att hon finns kvar. Men jag kommer finnas där. Jag har kommit på något litet hon kan få. Mina ord, det enda hon inte vet någonting om. Jag kan inte måla fler tavlor, de kommer inte naturligt just nu. Men orden är redan skrivna, hon får något gammalt, något lånat, något nytt. Och jag antar att det finns blått, lapis lazuli, dödens sten, i det hela. En maktsymbol. Eller en insikt, en liten dörr in i vad jag har blivit, men även det jag varit. Det kanske fungerar.

Så sjung mig till sömns, tystnaden och ensamheten
Jag vill inte vakna ensam längre
men vi har inte så mycket att säga till om vi människor
har vi?

För det är så sant - jag vill inte vara din vän. Det finns mer innanför. Men jag misstänker att ingen vågar.

På nära håll

Allt du har väntat på krymper på nära håll/allting omkring dig är långsamt som jag

Böghög

Ja!

Min Emma.

Världens finaste syster

Närhet

Vad är det vi söker? Hur ofta lurar vi oss själva? Stora frågor, aldrig enkla. Vi är så många som söker något, någon. Vissa hittar något, andra söker vidare. Jag vet inte riktigt vad jag söker. Kärleken givetvis. Mening. Det underliga är att loppet inte känns lika kört längre. Världen kanske är kall och full av hemskheter, men jag är varm nog och vännerna värmer de med. Nej. Verkar inte som mörkret kan vinna ikväll. Jag tror det kanske kan hålla i sig. Jag hoppas det. Som Helena sade via Pet Shop Boys; jag tror jag springer ett lopp jag vet att jag kommer att vinna. Om det nu är så viktigt att vinna. Jag vet fan inte längre. Men jag vågar tro på det här året och mig själv. Och det var Jävligt länge sedan sist. God natt, mina vänner.

En sak till

Allas blickar var fästa på Marius uppvisning av hentai. Allas utom Discos, han tittade på mig.

Emma ligger

Fest!

Justice

Efter untz kommer begravningen av korset. Grym spelning, ett av de bästa trycken jag varit med om!

Natt

Moonshine/waiting for a love that never comes...