När jag ser på den gråtande varelsen som bor under huden så minns jag varför han finns där. Det är så lätt att glömma. En gång förevigade jag honom för att skjuta bort lidandet, att börja på nytt. Han gråter ständigt, för att jag inte kan. Inte när det krävs. Inte när jag vill. Men han, han gråter. Och han minns inte varför. Men vi barn vet. Gud, vi vet.
No comments:
Post a Comment