Lift Your Head Towards The Air

Det blev inte utgång igår. Det blev en natt i hostans tecken. Idag hamnade jag till slut på Huddinges akut. Kunde andas med stora svårigheter. Hostade så jag trodde att nu är det slut. Men det fanns hjälp. Det tog tid, men nu kan jag andas igen. Har starkare mediciner och ska ta dubbla doser en vecka framåt. Kroppen värker, hjärnan är tung efter ett sömnlöst dygn. Rädslan finns bakom hörnet. Men jag andas, lyfter huvudet mot luften och kysser henne, sväljer allt hon har att ge. Det är skönt att leva. Ibland börjar man undra över sin tid.

Dagen efter

Det har varit fina dagar. Underbar fest i lördags hos favoritflickorna (ok, har typ tio sådana nu men ni fattar), grymt bra födelsedag igår! Förutom lite skit på jobbet var dagen superfin, den bästa på mycket länge. Insåg hur många nya och fantastiska vänner jag har fått i år. Svårt att fatta. Annars börjar det bli mycket med skolan och jobb samtidigt. Men litteraturen verkar gå rätt bra iaf...Ikväll skrev jag i fyra timmar och glömde äta. Rap life. Nej. Nu sömn.

En fest, en fest!

Vad vore en inflyttningsfest utan en gåva?

Om natten

Hittade en bild från i mars, första gången jag var på väg till Uppåt Framåt. Jag minns inte alla människorna, men det känns som om mycket har hänt senaste halvåret. Jag har framför allt lärt känna sjukt mycket människor. Det enda som saknas är en flicka. Fast kanske inte ens det, inte lika ofta iaf. De kan gott få jobba lite också! Nej, nog med dravel. Sömn! Fest imorrn.

Till Elin

Mitt hjärta är ett äpple

Vägen hem

Det är ett år sedan. Medan de firar årsdag ber jag att jag aldrig ska behöva genomlida den rädslan och oron igen. Vart har det tagit mig? Inte långt, men längre än vad jag hade vågat tro. Jag rör mig, långsamt och små sträckor. Jag minns smärta, glädje, hat. Jag minns mina vänner. Jag minns flickorna som stulit mitt hjärta en tid.
Mia. Annika. Flickan utan namn. Sanna. Helena. Ni är alla fantastiska. Sist står Helena, men kanske borde du stå först, sötaste? Som jag önskar att det kunde få en chans.

Mina vänner. Emma, systern som jag aldrig haft. Som jag älskar dig. M, broder. Filip, jag saknar dig. Martin, älskade bror. Ni är min familj. Jag har glömt hur världen är utan er, och för det är jag evigt tacksam. I er har jag belönats tusenfalt.

Remember, Remember, the 14th september...

Ice age coming

När man inte pluggar fast man ska så skapar man lite...

Hjältar i ett halvt skal?

Vi hittade denna fina titel på Hemköp. Jag och M funderar på att bli musjägare nu. På frågan om det inte fanns fina saker i en relation svarade han även senare ett lakoniskt Nej. Så vi får väl bli svin då.

Vad vi går igenom

Världen är så konstig. Finns det ingen lycka kvar för hundar som mig?
Allt känns så svartvitt, precis om ett foto i en kent-låt. Där är känslorna ofta raka, precis som mina är. Visst, de tar konstiga omvägar och rör runt en massa, men mitt gråskaletänkande sakliga synsätt hör aldrig hemma där. Kanske är det när jag känner som jag faktiskt är?

Varför ska det göra så ont då?
Var är lyckan för hundar som oss?

Issues

Ok, senaste dagarna har inte varit bra. Senaste dagen och natten i alla fall.

Det är mycket som kryper på en nu. Mest sådant jag blåser upp, men logik kan inte alltid rädda en, inte ur sådana här svackor.

Idag får morsan besked från läkaren om vad som kommer att ske. Det kanske inte blir så mycket till besked alls, men det kan även vara så att de vill pröva medicin igen som kan betyda liv eller död. Är det illa vill de ta in henne på transplantation, och det är det som skrämmer mig. De som går på medicin och klarar av den dör inte generellt. Det gör folk som genomgår transplantationer. Det här gnager - en sådan här sak kan gå fort, och det tar en månad innan man är ute från sjukhuset. Jag förstår varför de vill träffa mig. Innan, liksom.
Tanken är så hemsk.

Jag har inte pratat med min far på snart en månad. Vet inte om jag klarar av det alls, och för varje dag blir det svårare att lyfta luren. Vissa skulle säga att det kanske är hans tur att ringa, men jag tänker inte direkt så. Alldeles för mycket skuld där någonstans. Så jag är rädd för att ringa honom, och rädd för att träffa honom.

Jag förlorar en vän på jobbet när Elin drar vidare. Läser givetvis in min oförmåga att göra någon som helst skillnad i mitt liv i detta, eftersom jag har varit där längst och avskyr stället mer, och likväl alltid är den som blir kvar. Det här luktar "resten av livet" lång väg.

Så jag försöker plugga, eller börja i alla fall. Se om jag kan tillgodogöra mig information trots hög ålder. Oftast känns det inte så. Vid det här laget borde jag veta det mesta om formalistiskt och pragmatiskt synsätt inom litteraturvetenskapen, samt åtminstone kunna redogöra för vad fan kanon är. Ok, jag vet vart ordet kommer ifrån (ca-non, grekiska över till latin för "rak linje, linjal, måttstock" etc) men jag har svårt att förklara dess innebörd. Så jag har panik över att jag måste köpa en massa böcker till och läsa brutalt mycket innan tisdag nästa vecka då jag förväntas ha skrivit 200 ord om Litteraritet, baserat på olika texter om kyssar. Argh! Dessutom är jag ansvarig för sammanfattningen av modulen en vecka efter detta...jag är helt enkelt livrädd.

Min hosta blir inte bättre. Har tid hos läkare efter att ha dragit på det alldeles för länge. Vaknar alldeles för ofta om nätterna, antingen av magen eller lungorna. Börjat gå över mot ren rethosta nu. Är rädd ibland, riktigt rädd. Men mest skäms jag för att jag låter så mycket på bussen, jobbet, bland vännerna. Vad grym jag är på att prioritera! Verkligen...

Jag är livrädd för att förlora det lilla jag har med Helena.


Jag ska till min kurator om några timmar. Hoppas hon kan vända ut och in på det här, för just nu är bröstet alldeles för tungt. Kroppen värker, ögonen tåras över ingenting och allting. Hjärtat smärtar, och oron ligger i maggropen.

You try

You fly/Straight into my heart/well here comes the fall...

Ibland kan Göteborg överraska. Stötte på den här flickan när jag var på väg till Sticky med Sanna i slutet av juni, när allting kändes ok. Lite vackert är det. Och kan man inte sova, vill mobilblogga för att sängen är skön och varm...ja, då får man använda arkivet. God natt.

Adjö

En bakisdag som denna, den sista av överflöd innan jag går in i White Mode, vandrar jag och M längs Andra Långgatan när vi ser detta:




Sprejat på fasaden till Wandas strippklubb dessutom. Fick visionen av någon arm stackare som måste lämna Göteborg och desperat skriver en kärleksförklaring till staden på mest lämpliga plats...

För övrigt en bra dag, inte alltför bakis.