"Don't know where we're going!"
Aldrig tidigare har det varit lika sant.
Allting är lite klarare, tankarna inte lika mörka, inget gör sådär ont som det kunde göra. Det är inte borta helt och hållet. Så enkelt kommer jag inte undan. Motgångarna känns. Men de krossar inte på samma sätt, jag reser mig snabbare och snabbare. Ibland behöver jag inte resa mig alls, för att jag aldrig föll. Bara stapplade.
Vad som sker det närmaste halvåret är förnyelse. Något nytt under solen för någon som mig. Vad som skett är nytt det med, på så många sätt. Sådant jag aldrig haft börjar ske. Det gör det inte så mycket enklare, men självkänslan stärks. Vissa dagar är jag inte vatten värd. Andra finner jag någons läppar mot mina. Jag hoppas på mer av det sistnämnda, även om känslan efteråt kan närma sig det första. Kvinnor. Jag förstår er inte riktigt, men det är nog likadant när ni ska försöka ta er in i min skalle. Därinne är det snurrigt, mestadels.
Romantikerna kanske är döende, men vi är inte rädda. Inte för en sekund. Inte för kärleken, att känna, oavsett hur dåligt det har varit eller kan komma att bli. Vi är inte brända barn. Vi är pyromaner, evigt stirrande på elden med tårar i ögonen tills vi inte kan se längre.
Hur jävlig världen än ter sig tror jag lite lite på mig själv. På riktigt. Inte något slags korttidspepp på grund av imbalanserat sinnelag och eufori. Nej...jag är bra. Nu. Kanske har jag alltid varit det. Kanske kan jag bli det.
Så ingen behöver tända några eldar för att jag ska hitta. Ögonbindeln sitter på plats, men stjärnorna är varma och ligger mitt för. Att famla i mörker har aldrig varit mer angenämnt.
Och du. Du. Jag hoppas jag finner dina händer där någonstans.
" äntligen har jag hittat orden
och jag hittar dina händer
under bordet
vi hinner bli något stort än
växa några meter
innan sommaren
blir oktober... "
