Jag tar en paus från kommunikationsbehovet. Det bär frukt. Jag har börjat skriva på en ny berättelse, en som antagligen kommer bli väldigt kort. Desto bättre, kanske man kan avsluta något i den här världen.
Skrev tre diktanalyser, och inte dåliga på något vi tycktes det mig, på två timmar ikväll. Behovet att logga in finns där, men jag klarar mig ganska bra. Måste kunna klara mig utan, på många sätt.
Framförallt känner jag att jag börjar bli en belastning, att jag frågar för mycket, går för fort fram, bränner broar varhelst jag ser dem. Så jag har dragit ur kontakten för en stund.
Jag har inget att ge mamma när hon fyller 60. Bara glad att hon finns kvar. Men jag kommer finnas där. Jag har kommit på något litet hon kan få. Mina ord, det enda hon inte vet någonting om. Jag kan inte måla fler tavlor, de kommer inte naturligt just nu. Men orden är redan skrivna, hon får något gammalt, något lånat, något nytt. Och jag antar att det finns blått, lapis lazuli, dödens sten, i det hela. En maktsymbol. Eller en insikt, en liten dörr in i vad jag har blivit, men även det jag varit. Det kanske fungerar.
Så sjung mig till sömns, tystnaden och ensamheten
Jag vill inte vakna ensam längre
men vi har inte så mycket att säga till om vi människor
har vi?
För det är så sant - jag vill inte vara din vän. Det finns mer innanför. Men jag misstänker att ingen vågar.
