Det som kan krossa mig fullständigt med John Ajvide Lindqvists skrivande är inte skräcktemat, det övernaturliga. Det handlar om det okända, det vi är rädda skall ske, förlusten av våra nära och kära.
Sommaren innan Angelica försvann läste jag "Hanteringen av odöda". Beskrivningen av hur ståuppkomikern (som jag givetvis glömt namnet på) får beskedet att hans hustru förolyckats - den enorma tomheten, sorgen...det grep tag, det kändes. Jag tyckte inte det var en helgjuten bok, men den var bra. Mer mänsklig, eller så. Jag tänkte lite på Jurtjyrkogården. Men mest på saknaden, hur man önskat saker ogjorde, att kunna styra över liv och död.
När Angelica så försvann fick jag känna på det där på riktigt. Ovisshet. En sådan enorm rädsla, oro, när varje sekund är dyrbar men en evighet. Varje stund de där sista nio timmarna var outhärdlig rädsla, som jag bara kunde dela med några få. Jag kan inte ens beskriva det, kan inte börja. Det går inte. Det är som att konstant falla, ingenting fungerar. Illamåendet, rädslan, behovet att gråta och vara samlad samtidigt.
När jag nu läser en av hans noveller, där en havande hustru väntar på att hennes make ska komma hem från havet och tvingas ringa 112...då är vi där igen. Jag känner igen känslan. Jag slås av att saker hade varit så mycket annorlunda om något hade hänt henne. Om hon inte svikit, struntat fullständigt i allt som var vi - om hon...
Det hade varit annorlunda. Som de säger i Extras: hans fru dog, du kan inte slåss mot det. Aldrig.
Men nu är det inte så.
Men jag tror den här känslan är viktig. Insikten om att jag var så orolig för någon. Ända tills den stund det var helt slut älskade jag henne, utan tvivel. Och det, mina få få läsare, är viktigt.
Ajvide förlorade sin far. Havet tog honom. Man ser hur han hanterar det i alla dessa skildringar av oroliga människor, saknaden, det omöjliga att de kommer åter.
Nej, hon dog inte. Men hon kommer heller aldrig åter. Så är det, så ska det vara. Men hur bitter jag än är eller blir över henne måste jag inte glömma den där känslan, uppgivenheten, maktlösheten.
För jag kan älska, urskiljningslöst. Frågan är om någon av er kan det. Och om någon någonsin kommer vara värd den typen av kärlek igen.
No comments:
Post a Comment