Issues

Ok, senaste dagarna har inte varit bra. Senaste dagen och natten i alla fall.

Det är mycket som kryper på en nu. Mest sådant jag blåser upp, men logik kan inte alltid rädda en, inte ur sådana här svackor.

Idag får morsan besked från läkaren om vad som kommer att ske. Det kanske inte blir så mycket till besked alls, men det kan även vara så att de vill pröva medicin igen som kan betyda liv eller död. Är det illa vill de ta in henne på transplantation, och det är det som skrämmer mig. De som går på medicin och klarar av den dör inte generellt. Det gör folk som genomgår transplantationer. Det här gnager - en sådan här sak kan gå fort, och det tar en månad innan man är ute från sjukhuset. Jag förstår varför de vill träffa mig. Innan, liksom.
Tanken är så hemsk.

Jag har inte pratat med min far på snart en månad. Vet inte om jag klarar av det alls, och för varje dag blir det svårare att lyfta luren. Vissa skulle säga att det kanske är hans tur att ringa, men jag tänker inte direkt så. Alldeles för mycket skuld där någonstans. Så jag är rädd för att ringa honom, och rädd för att träffa honom.

Jag förlorar en vän på jobbet när Elin drar vidare. Läser givetvis in min oförmåga att göra någon som helst skillnad i mitt liv i detta, eftersom jag har varit där längst och avskyr stället mer, och likväl alltid är den som blir kvar. Det här luktar "resten av livet" lång väg.

Så jag försöker plugga, eller börja i alla fall. Se om jag kan tillgodogöra mig information trots hög ålder. Oftast känns det inte så. Vid det här laget borde jag veta det mesta om formalistiskt och pragmatiskt synsätt inom litteraturvetenskapen, samt åtminstone kunna redogöra för vad fan kanon är. Ok, jag vet vart ordet kommer ifrån (ca-non, grekiska över till latin för "rak linje, linjal, måttstock" etc) men jag har svårt att förklara dess innebörd. Så jag har panik över att jag måste köpa en massa böcker till och läsa brutalt mycket innan tisdag nästa vecka då jag förväntas ha skrivit 200 ord om Litteraritet, baserat på olika texter om kyssar. Argh! Dessutom är jag ansvarig för sammanfattningen av modulen en vecka efter detta...jag är helt enkelt livrädd.

Min hosta blir inte bättre. Har tid hos läkare efter att ha dragit på det alldeles för länge. Vaknar alldeles för ofta om nätterna, antingen av magen eller lungorna. Börjat gå över mot ren rethosta nu. Är rädd ibland, riktigt rädd. Men mest skäms jag för att jag låter så mycket på bussen, jobbet, bland vännerna. Vad grym jag är på att prioritera! Verkligen...

Jag är livrädd för att förlora det lilla jag har med Helena.


Jag ska till min kurator om några timmar. Hoppas hon kan vända ut och in på det här, för just nu är bröstet alldeles för tungt. Kroppen värker, ögonen tåras över ingenting och allting. Hjärtat smärtar, och oron ligger i maggropen.