Världen är så konstig. Finns det ingen lycka kvar för hundar som mig?
Allt känns så svartvitt, precis om ett foto i en kent-låt. Där är känslorna ofta raka, precis som mina är. Visst, de tar konstiga omvägar och rör runt en massa, men mitt gråskaletänkande sakliga synsätt hör aldrig hemma där. Kanske är det när jag känner som jag faktiskt är?
Varför ska det göra så ont då?
Var är lyckan för hundar som oss?
No comments:
Post a Comment