Under

Att åka hem genom staden är som att sjunka under ytan en stund. Innesluten bakom glas och metall tittar jag ut genom buktande fönster och ser världen annorlunda. Under neonljusens ensamhet står allting still samtidigt som vi susar förbi snabbare än någonsin, fjäderlätta ton över våt asfalt. Det finns inget motstånd.
Det är som att vara under vatten, men inte panikartat utan bara vackert. Det är mörkt därute, så svårt att se. Allt är ljus och konturer nu. Jag är varm, omsluten av tyger och hud. Det finns inga ljud andra än de jag själv väljer. Jag önskar jag kunde visa er hur det är precis då - att flyga fram men ändå stå still, med ett ljudlandskap i öronen och en undervattensvärld utanför slutna ögonlock. Att blinka till och vara närmare något att kalla hemma.

Men stunden är min. Jag kommer aldrig kunna dela det jag känner med er. Men jag kan försöka. Jag önskar jag kunde sätta det här i toner, att musiken slöt era ögon mot er vilja, packade in er i en varm ask som vore ni sardiner och att ni kunde få flyta bort med mig en stund. Under vattnet, här ovan land.

Jag hoppas ni hittar dit ibland. Floden rinner precis utanför fönstret.