Nana korobi, ya oki

Vi rör oss. Tröga varelser, långsamma och förgiftade. Ljuset skrapar och skär, vinden är kylig. Världen, rummet, huvudet. Allting spinner runt som om Gud slagit an livshjulet med extra kraft under natten så att vi först nu känner av konsekvenserna.
Vi sover. Någonstans vaknar de andra, värmen från er vaggar mig stilla. Hjärtat slår så hårda slag då, när ni är nära.
Vi skrattar. Glädjen är äkta, melankolin försvann ut i natten bland skålar, omfamningar och kyssar. Vi famlar efter styrkan och orken att röra oss igen, snabbare, men det tar tid.

Så vi vilar. Jag sover i er famn, ni sover i min. Någonstans hör jag Ben sjunga, och jag vet att jag kommer minnas det här länge, som i ett romantiskt dunkel när andra minnen falnat. Jag är bara en liten bit bort, men ibland är inte ens närheten tillräckligt.

Åh, älskade, jag saknar er till och med när ni är nära!


Vi rör oss. Nya varelser, födda ur sot och aska, snabba som vinden. Vi rör oss, jag med er. På vägen faller jag sju gånger, men jag reser mig åtta.

Tack.