Vem är först ut att ge sin dom över en annan? Ibland är det du, ibland är det jag. Ibland sker det nog samtidigt, men vi intalar oss att det är den andra parten.
Ja, jag är orättvis. Med samma orättvisa som främmande (och kända) människor mött mig genom livet möter nu jag dem, och jag hoppas att det känns.
Om det sägs att jag inte öppnar mig så är det ren lögn. Vill någon veta något får de veta det. Jag är så trött på lögner. Jag ser svart och vitt. Kaffesvart och äggvita. Men. Men, men. Ingen frågar. Ingen gör sig det minsta intressant, ingen ger ens en ton av visat intresse för annat än villebråd på köttmarknaden. Vad gör man då?
Man är ärlig mot de beslut man tagit och visar dem vad man tycker.
Jag fortsätter. Jag tänker inte be om ursäkt om jag inte har gjort något fel, och att jag är på ett visst sätt får ni leva med. Trasig är man, och bitarna passar inte ihop. Inga ärr har bleknat, inte tillräckligt.
Det värsta är att jag börjar komma fram till vad jag är, men ingen annan gör det. Den ena säger att jag är god, den andra tycker att det finns vissa kvalitéer. Men jag har inte förmågan att tro på sådana ord, hur välmenta de än är. Det handlar inte om självömkan, även om jag är duktig på det med (vilket ni tydligen tycker är svagt och fult). Det handlar om oförmågan att tycka om sig själv, eller den minsta saken man gör.
Jag vill göra ett litet avtryck. Jag vill betyda någonting för en gångs skull. Och jag vill tro på det.
Framförallt vill jag att det sker nu. Jag har vuxit tillräckligt, jag har insett mina många fel. Kan jag inte få må bra en sista tid?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment