Efter karaoken kommer man hem och det är ensamt. Det är som Emma säger, det värsta med ensamheten är att behöva en kram och inte veta vem man kommer att få den av nästa gång. Tyvärr räcker inte en kram från en älskad syster hela vägen, men det hjälper mycket.
Lite så är det mest hela tiden. Jag vill verkligen inte vara ensam.
Lyssnar på Midlake som Susanne skickade. Jag blir så ledsen av Van Occupanther, men det är mest för att melodin är så vacker. Den ekar ensamhet. Även ekot av The Fountain ligger kvar. När Tom äntligen närmar sig nebulosan och i det gyllene skenet viskar "Jag kommer att dö" gör han det med sådan lättnad och glädje - en människa tillfreds med sitt öde. Börjar nästan gråta bara jag tänker på det.
(Photo © Warner Bros. Pictures. All Rights Reserved.)
No comments:
Post a Comment