Ibland minns jag varför jag skriver...

uppifrån ser allt så litet ut
en lekplats där leksakerna själva fått liv
och på eget bevåg tar sina liv en efter en
och ingen som kan reda upp oredan
plocka upp allt trasigt ur leran
tvätta rent och ta med hem

molnen är vita här ovan
vi lämnar all meningslöshet i jetströmmarna bakom oss
och styr blicken mot stjärnorna
det enda som betyder något nu

jag glömmer min rädsla
gräver ner mig i din famn
du är så sval
så skör
och i vårt vågsvall krackelerar verkligheten

när det når oss
och alla runt omkring börjar inse att det inte finns någon väg ut
inte på 30 000 fots höjd
aldrig någonsin
då ser jag honom

han sitter nästan längst fram
snett framför damen med blått hår som ska flytta och har alla sina saker med sig
hans lugg är lika allsmäktig som hans stämma
och han sjunger
visst gör han det

det ljuder genom kabinen
och aldrig någonsin har det väl varit mer passande
Kungen sjunger ”My way”
och Blue Eyes vrider sig i sin grav

allt går så fort nu
damen med blått hår blundar hårt så att hennes ögonskugga faller i tunna flarn
en liten flicka håller sin mammas hand
och allas ögon är fyllda av ångesten, skräcken, paniken
men jag hör inget längre
bakom oss slits metallkroppen itu
som pusselbitarna i ett pussel som läggs baklänges
filmen spolas tillbaka nu
men det enda jag hör är Kungen
...jag gjorde det på mitt sätt

jag tar din hand
men vi glider igenom varandra
du är tunn som luft
jag kan se igenom dig
och för första gången sen den där natten när du räddade mitt liv
och jag kanske räddade ditt
ser jag dig
dig, och ingen annan

sen, precis innan ljuset tar vid och äter upp allt som är och någonsin kommer att vara
vänder du dig mot mig och
ler
det är det vackraste leende och sannaste av allt jag sett
å Gud vad jag älskar henne
men den löper ut nu
tiden
det är över

Sen viskar du till mig
och